23 mars - Kuling, sjösjuka och paradisöar.

Ack vad vi svenskar ar bortskämda med söndagsöppet. Även om jag bott snart tre år i Berlin har jag ännu inte vant mig att ingenting ar öppet på söndagar. I Berlin har i alla fall fiken öppet på söndagar, men i Fort de France var inte ens minsta kafe öppet. Vi hade stannat till i Fort de France for att vänta ut dagen i Karibiens största stad. Vi hade föreställt oss liv och rörelse, full av folk och kommers, men fann en stad som var så tom på folk att det kändes som en kliche ur en spagettiwestern. Snart skulle den onde, den gode och den fule stiga ut ur den enda öppna saloonen med en kokosnöt i handen och en mariuanacigg i mungipan och med svettig panna titta skumt på de dumma strangers som trotsar middagshettan och söndagsvilan. De utmattade turisterna och den ur siestan nyvaknade rastan skulle titta på varandra och till sist skulle tystnaden brytas av ett: Yo man, how are you doing? Two for a dollar...
Well, så blev det inte. Vi spatserade genom de stängada gatorna med de färgglada platsjalusierna och fann till slut en fruktmarknad som var öppen. Där kunde vi bland annat få köpa en annanas för drygt 60 spänn om vi ville. Vi gick vidare... Hur som helst fann vi tillslut en öppen restaurang. Serverade både mat och dricka. Snabb service i en luftkonditionerad lokal. Minns inte exakt namnet nu, men hade två gyllene bågar som logotype som Robert tyckte verkade väldigt exklusivt och förtroendeingivande :-)

Anledningen till att vi väntar ut dagen är inte bara för att skydda oss mot hettan, utan för att det vi vill komma fram till vårt mål på dagtid. Då avstånden mellan öarna ar ratt stora seglar man med fördel på nätterna istället. Vi hade bra vind ut från Fort de France. Väderrapporten hade lovat 20 knops vind från ost. Vi seglar ju på läsidan av öarna och får inledningsvis därför ganska lugn segling. En allt klarare måne ger oss ledljus och kvällen är ljum.

Ända tills vi når sundet. Jag hade nämnt den kommande förandringen i vind- och vågförhållandena efter norra udden pa Martinique, men räknade med ungefär 10-12 m/s. Vi fick nästan det dubbla. Med inrullad genua och revad stor skumpade vi fram över sundet. Fröken Ariel bjöd upp Matilda till dans och hon följde. Hon är inget annat an ev förklädd dansgudinna. Hon dansade och log medan Neptun slog på trumman. Då dyningarna mot slutet var så stora att man inte längre såg horisonten kan man sluta sig till att de är större än två meter. Robert anade att de kanske snarare närmade sig tre, men det är svart att uppskatta i svarta natten. Vi blev sjösjuka hela bunten och längtade efter att komma i lä för den stora ön Dominica som vi såg långt där framme i norr.

En fördel med bra och stabil vind är att Popeye kan sköta styrningen (Matildas vindroder). När man ligger i lä för en ö är det så klart rätt behagligt, men då vindarna skrotar fram och tillbaka far man fram och tillbaka som en studsboll och man styr med fördel for hand. Så fort vindarna är hyfsat stabila kan man sätta Popeye att styra och koncentrera sig på annat. Som att läsa, sova eller kräkas, vad som för tillfallet känns mest aktuellt. För oss blev det inte så mycket av de två första alternativen den kvällen.

Det här later kanske romantiskt i överkant, men det är många som har slagits av samma sak. Färgen på Atlantens djupa vatten. Och det är som folk säger, färgen ar helt unik. Inte ens Robert och Sanna som dykt i världens alla hav har sett något likande. Jag har inte ens ett svenskt ord som kan beskriva färgen. Man kan inte se sig trött.

När vi närmade oss Dominica och vinden hade mojnat närmade sig 0 m/s och solen eldar på sitt värsta slängde jag mig i vattnet och hängde på ett rep, släpande efter baten. Vattnet är kristallklart då solen står i zenit kan man se solstrålarna sträcka ut sig mot botten och när man hänger där på repet känns det som att flyga. Hyfsat skönt faktiskt.

Dominica är en av de bördigaste platserna vi besökt hittils. Ön är väldigt hög och får molnen att fälla ut sitt regn över bergsidorna och förvandla ön till en fuktigt regnskog. Ön är Karibiens fruktcentrum och längs gatorna växer mangoträd och vägarna ar fulla av pickuper svårt överlastade med bananer, kokosnötter, mangos eller vad det nu månde vara. Även de människor som inte vill sälja något (de är förstaås inte i majoritet, ickeforsäljarna alltså) bemöter dig med ett Hello, have a nice day! Det är väldigt trevligt.



Hamnen tillhör utan tvekan den blåsigaste vi besökt. Varannan minut är det helt vindstilla, nästa minut går vindbyarna upp till ibland 17-20 m/s. Hamnen är rätt djup och det var svårt att från ytan se ut en sandplätt att ankra på. Då botten består av mest gräs är sannolikheten att hamna just där ratt stor och vi draggade därför säkert hundra meter igår. Det hela löste sig ju ganska lätt eftersom både Robert och jag gillar att dyka och kunde därför flytta ankarna (jo, vi har två) manuellt till en liten sandplatt vi hittat. Nu draggar vi inte mer.

Vi börjar vänja oss vi att göra allt möjligt i kulingvindar. Sova, äta går väl hyfsat. Gå på toa är en svettig utmaning, men idag tog vi våra nyvunna kunskaper the very edge och Robert friserades i 15 m/s! Bara en sådan sak. (Well, det skall sägas att vi låg for ankar, men ända:-) Idag skall vi ta vår nyklippta besättningsman ut på utflykt och utforska Indian river och beundra regnskogen från floden. Mer om detta senare. Over and out.

Matildas besattning genom Urban.