Atlanten - andra veckan

26.4 Andra veckan

Den andra veckan här på Atlanten började betydligt bättre än den första men slutet bjöd på ett riktigt prov i segling och uthållighet. Den första veckan blev så jobbig eftersom vi inte kom så långt de första dagarna och så gick saker sönder hela tiden. Andra veckan så har vinden varit till vår fördel och vi har haft medvind eller sidovind men aldrig motvind. Det har gjort att vi ibland gjort över 100 sjömil mot mål under vissa dagar och det känns riktigt bra, då kan man ta det att båten lutar och man flyger fram och tillbaka som en vante i en torktumlare.

I början erbjöd andra veckan bästa tänkbara segling med solsken och lite vågor. Man kunde till och med läsa böcker sittbrunnen vilket jag inte gjorde men nog Sanna och Urban. Sanna plöjer genom en ny bok varje dag medan jag lyssnar på ljudböcker via min ipod. Där i mellan tar man sig en svalkande dusch av Atlantens blåa vatten eller så tar man sig en kall Pepsi. Jag har köpt massor av Peppsi, starbucks coffe och lyxiga juicer för att få lite guldkant på dagarna. Det är dock så jobbigt att göra mat att vi bara äter ett mål varm mat om dagen vilket gör överfarten till en utmärkt banttningskur. Vi har inte hur mycket mat som helst och eftersom båten läcker vatten som ett såll har vi tvingats kasta en hel del pasta som var förpackade i pappersförpackningar. Om vi håller nuvarande fart kommer nog matten räcka men hamnar vi i ett högtryck utan vind och diesel får vi börja ransonera ännu hårdare.

De flesta dagar denna vecka har bjudit på solsken och stjärnklara nätter. Månen har börjat titta fram och nu på slutet lyser den hela natten och blir snart fullmåne. När månen lyser utan några moln i vägen är den så väldigt ljusstark att den är som en stor lampa lyste över båten. De få dagar som vi har haft regn försöker vi skölja bort saltet från våra våte kläder. Om kläderna, framför allt kalsongerna, blir våta av saltvatten vill de aldrig riktigt torka. De första dagarna under resan hade jag våta underkläder hela tiden vilket tillslut började göra rejält ont lite här som där.

Som helhet hade andra veckan blivit underbar som inte ett stort jäkla lågtryck bestämde sig att köra i vår våg. Vi visste att vi skulle kunna få ganska hårda vindar och hade revat alla segel maximalt i god tid. Det betyder att man bara har uppe en liten bit av storseglet. Vindar på i värsta fall 20 knop var utlovade, men vi vet att dessa siffror alltid är i underkant. Som vanligt började blåsten på kvällen med vindar uppe på 40 knop när mitt pass var slut kl 12 på natten. Det kändes ändå rätt bra,vågorna var inte så stora och vi hade dem bakifrån vilket är det mest behagliga. Båten susade fram i 5 knop mot mål och natten var stjärnklar. Under natten höll blåsten i sig och var ibland upp i 50 knop vilket gjorde att vågorna fick tid att växa till sig och bli rejält stora. Det blev ingen sömn den natten och på morgonen när Sanna vaktpass började så var vågorna upp i över 6 meter. Sådana vågor är så stora att man blir höjdrädd när man är på toppen av vågen och ser rakt ner i vågdalen. Under dagen byggde vågorna ännu mera även om vinden bara höll sig på30 knop. Som mest var vågorna upp i över 8 meter och ibland var man orolig att båten skulle rulla runt nerför en våg. Vågtopparna bröt av vinden och orsakade ibland stora kaskader av vatten i sittbrunnen. En riktigt jobbig våg sköljde ner i akterkojen eftersom den inte går att stänga helt pga av en antennkabel. Den sköljde in med tiotals liter saltvatten rakt ner på sanna som låg och sov. Hon kom upp gråtandes eftersom nu är alla sängkläder på båten indränkta i saltvatten och ingenting torkar. Vi fick flytta ner i huvudruffen och härda ut stormen som slutade först på söndagskväll.

Annars så händer det inte så mycket saker här ute på Atlanten. En bra dag är när inget händer för ofta något sker så är det saker som går sönder. Framför allt på natten brukar det hända att saker slutar fungera. Ett typsikt händelseförlopp är att vindrodret slutar styra som det skall. Då kopplar vi på autopiloten så länge vi försöker lösa problemet med vindrodret. Innan vi hinner fixa vindrodret så lägger autopiloten av och en av oss måste handstyra. Då lägger lampan till kompassen så man inte ser att handstyra. Så länge autopiloten är sönder och en annan fixar vindrodret börjar seglen flaxa och något lossnar där så vi måste upp på däck mitt i natten för att ens få båten att röra på sig. Ofta löser vi alla problem men det blir ofta kort sömn på natten. På dagen händer inget så då kan vi sova istället.
Vi ser inte så mycket båtar andra veckan som första. Det enda vi sett är ett fraktfartyg och en segelbåt, en fransman som var på väg till Gibraltar. Ibland kommer något fiskenät flytande förbi oss en gång hoppade en flygfisk upp i sittbrunnen. Det enda man ser lite oftare här ute är fåglar. Vi har 1900 km till närmaste land och ändå kan det komma förbi ett par fåglar för att titta på båten. Undrar vad de äter här ute, det enda vi sett är Portogisiska örlogsmaneter och tång.

Under söndagen passerade vi även halvvägs. Det har tagit 14 dagar men nu har vi seglat 1089 sjömil och är i skrivande stund närmare Azorerna än Karibien. I bästa fall kunde vi komma till Azorerna efter 28 dagar vilket är betydligt längre än planerat men ändå helt ok. Tyvärr gör denna försening att jag och Sanna inte kan fortsätta färden mot England eftersom vi måste vara i Umeå senast 16 maj. Det betyder att Urban troligen måste segla ensam till England vilket är ca 1100 sjömil.

Matlidas besättning genom Robert.