30 mars Nevis och Saba

Vi lämnde Antigua på morgonen den 30 mars. Först passade vi på att fylla på diesel och vatten. Dieseln på Antigua är ungefär halva priset mot Sverige så vi hade passat på att köpa lite extra dunkar som vi tänkte använda oss av på Atlantseglingen.

Vi hade som mål att komma iväg tidigt men innan vi vara klara med allting var kl ändå 11 på förmiddagen och solen stekte på som bara den. Vi hade som mål att segla till ön Nevis som ligger i landet Saint Kitts and Nevis. Nevis ligger väster om Antigua och istället för att ha passadvinden i sidan så fick vi nu istället medvind av passaden. Att segla medvind är inte alltid helt enkelt och vågorna var ovanligt stora, runt 3m. Sanna blev riktigt sjösjuk och spydde och mådde dåligt mest hela tiden. Urban tog ett åksjukepiller för säkerhets skull medan jag försökte bygga upp mina sjöben och klarade mig från att börja må dåligt. Sanna hittade en ställning för att kunna spy överbord från sittbrunnen och den använde hon flitigt under dagen.

På kvällen minskade vinden och seglingen blev lite mera behaglig men Sanna var fortfarande däckad. Etersom det blåste kuling i byarna hade vi ganska lite segel och gjorde bara mellan 3 – 4 knop vilket betydde att vi skulle komma fram till Nevis mitt på natten. Det är inte roligt att komma till en ny ankarplats mitt på natten men det gick faktiskt riktigt bra och vi kastade ankar ganska mitt i staden. Senare skulle det visa sig att man inte fick kasta ankar utan måste ligga på boj.

Nästa dag hade vi bestämt att vi skulle se Nevis på dagen och sedan segla vidare mot Saba på natten för att vara framme på morgonen som vanligt. Vi hade inga förutfattade meningar om Nevis men blev på alla rätt så besvikna. För första gången tog inklareringen lång tid, Urban var tvungen att besöka 3 olika kontor och det tog ett par timmar innan han var klart. Då fick han också veta att vi inte fick ligga för ankar utan var tvungna att flytta till en boj.

Själva staden, Charlestown, var inte någon pärla. Det tog bara ett par minuter att gå igenom hela staden och alla kaféer och restauranger verkade ha upphört med sin verksamhet. Efter mycket sökande hittade vi till sist ett lokalt kök som faktiskt serverade riktigt god mat för runt 20 kr.

När vi skulle åka ut till Matilda med dingin kom en hamn vakt och sade att vår dinge hade slitit sig och att en ur lokalbefolkningen hade varit tvungen att hämta dingen med sin båt. Nu ville han ha lite pengar som tack för hjälpen. Jag hade bundit dingen för att klara en orkan men var glad att någon hade hämtat dingen och vi gav honom en liten slant, 50 kr. När vi var tillbaka på Matilda tyckte vi ändå det kändes lite konstigt att dingen hade slitit sig. När Urban senare åkte in för att posta några vykort hände det igen. När han skulle åka tillbaka var dingen nästan helt löst och fylld med vatten. På väg till dingen var till och med en som ville sälja Urban ett spann, nu insåg vi att någon i hamnen hade som affärsidé att lura seglare som kom i hamn. Vi lämnande Nevis på kvällen och var rörande överens om att detta var den sämsta ön hittills.

Nattseglingen till Saba gick bra igen och nu kunde vi till och med sova på våra frivakter. Saba är en liten ö som egentligen bara består av ett stort berg som reser sig upp ur Atlanten. Det finns inga stränder och bara en enda liten men väldigt livlig hamn. Vi visst inte riktigt var vi skulle lägga till men som tur chansade vi rätt på vad som såg ut som en hamn. När vi äntligen kl 7 på morgonen efter 3 försök hade lyckats lägga till på bryggan sade lokalbefolkning att vi inte kunde ligga där i väntan på att tullen skulle öppna. De sade vi skulle välja en vit boj som låg ett par hundra meter från hamnen. På Saba får man inte kasta ankar eftersom hela ön är en nationalpark, man måste ligga på boj. Det går rikigt stora vågor utanför saba och vi var inte sugna på att lämna hamnen och söka upp en boj. När vi väl hade hittat vår vita boj och börjat äta frukost så kom en motorbåt ut och sade att vi inte får ligga på vita bojar utan måste byta till en gul boj som låg 500 därifrån. Nu började vi bli riktigt less eftersom det verkligen inte var något nöje att lägga till på detta skumpade hav. Vi hittade bara en gul boj och därifrån hade vi ca 500 m in till hamnen med dingin genom meters höga vågor.

När kl var 8 och tullen öppnade gav sig jag och Urban in i dingin för att klarera in i detta knepiga land. Det var en lång och blöt färd med vår lilla dingie innan vi väl kom i hamn. Saba är Holländsk och vi var mäkta imponerad av inklareringsproceduren. Detta var det mest civiliserade landet hittills. Det knäppa var dock att de ville ha betalt i amerikanska dollar för tullavgiften som låg på 20 dollar. Vi fick betala med Euro med det skulle kosta lika mycket, 20 euro. Hamnkaptenen var väldigt trevlig och tycke själv det var ett rån att betala med Euro och tyckte vi skulle försöka växla med kontoret som hade hand om själva nationalparken. Man skulle även betala en liten avgift eftersom det är en nationalpark och han var trevlig nog och lät oss ta ut amerikanska dollar genom vårt Visa kort.

Efter att inklareringen var klar ville jag kolla hur det fungerade med dykningen och vad det kostade. Det finns bara tre dykcenter på Saba och två av dem var inte särskilt intresserade av att sälja dyk. Saba skall ha den bästa dykningen i hela Karibien så jag var verkligen sugen på att dyka. Det blev ganska dyrt och dykcentret jag valde hette Sabadivers och de tog 92 amerikanska dollar för 2 dyk. Han som ledde dyket hade över 15 000 loggade dyk och de levde verkligen för dykningen.

Om detta var den bästa dykningen i Karibien är jag lite besviken. Visst var det bra dykning, absolut den bästa hittills med sikt över 50 meter och massor av fisk. Men jag har dykt på andra ställen runt om i världen på ställen som är betydligt bättre och bara kostar en bråkdel. Nu kanske vi inte dök på de bästa dykplatserna och jag är helt klart nöjd med dyken men mitt tips är att inte åka till Karibien för att dyka.

Väl tillbaka på Matilda så var det eftermiddag och vi var alla väldigt trötta efter nattseglingen. Det rullade som bara den och man slog sig över allt och det kändes som att man skulle slå sönder båten om man stannade länge. Det rullade fram och tillbaka så mycket att man inte ens kunde ligga o sova. Vi ville verkligen därifrån så vi bestämde oss för att åka till vårt slut mål Saint Martin med det samma.

Solen höll just på att gå ner när vi var klara för att med motor ta oss till St Martin. Nu gällde det bara att lossna bojen och åka iväg. Tyvärr hade bojlinan fastnat under kölen och runt propellern så jag var tvungen att dyka ner och koppla loss den. Jag fick dyka ner och ställa mig med fötterna mot kölen och huvudet ner mot bottnen för att lyckas dra bort linan. Efter två försök var vi loss och kunde sätta kurs mot slut målet i Karibien.

Matildas besättning genom Robert