Vi lämnade alltså Saba i all hast för att så fort som möjligt slippa det jobbiga gungandet på båten som alla stora vågor medförde. Det var ingen vind på kvällen så det fick lov att bli motorkörning hela vägen. Vi hade uppskattat resan till ungefär 30 sjömil så det skulle bara ta runt 6 timmar. Vi hade ju fyllt tankar och dunkar i Antigua med billig diesel så det fanns diesel till att köra i minst en vecka om så behövdes.
Vi visste att vi skulle komma fram mitt på natten och att det egentligen inte alls är någon bra idé men att slippa Saba var viktigare. Enligt vår guidebok skulle det vara väldigt lätt med ankarplatsen på den franska sidan. En stor vik med sandbotten var det som utlovades i vår tyska guidebok. Det som är svårt på natten är att hitta någon bra plats att släppa ankaret. På dagen kan man ofta se var det finns sand och var det är gräsfläckar. På gräs fäster inte alls vårt ankare, på Dominica hade vi t ex draggat över 100 meter innan jag och Urban dök ner och flyttade ankaret till sandbotten. En annan svår sak på natten är att se alla bojar och andra båtar som ligger i viken. Man skall egentligen ha en ankarbelysningen som visar att man ligger för ankar men det verkar vara väldigt ovanligt just här på St Martin. Hur som helst gick ankringen väldigt bra, vi hade långt till närmaste båt även om det tyvärr var lite långt till dingebryggan som vi inte riktigt visste var den låg.
Eftersom det är långfredag så är det mesta stängt här nere på dessa ultrareligiösa öar. Förutom att det är stängt eftersom det är påsk så stänger affärer tidigt här nere. Nästan alla affärer stänger mellan 17 – 18. Jag och Sanna som är van med megashopping från asien som pågår fram tills småtimmarna är lite ovana med att allting alltid stänger så tidigt. Det är alltså påskstängt fram tills på tisdag dag så vi har ett par dagar framför oss då man inte kan göra så mycket.
Det första som måste göras var att klarera in eftersom vi har kommit till ett nytt land sedan Saba. Innan man har klarerat in måste man ha en gul flagga hissat tillsammans med gästflaggan för det land som vi besöker. St Martin är en liten ö som är delad i två länder mellan Frankrike och Holland, det är faktiskt världens minsta delade landmassa.
Staden Marigot som båten ligger ankrad utanför är ingen stor stad och eftersom det är påsk och det mesta är stängt kändes det som en spökstad. Några få kaféer och restauranger var allt som var öppet och de kostade alltför mycket för att vi skulle vara intresserade av ett besök. Det mest hutlösa med staden är att den officiella valutan är euro men ingen vill ha den. Alla affärer vill ha betalt i dollar och betalar men med euro så får man ge 1 euro för en dollar. Alltså kostar det ca 30% mera att betala i euro. Det är inte heller lätt att som turist på tag i dollar eftersom de flesta automater ger ut euro. Vi har efter lite sökande hittat en automat som man kan välja valuta. Överlag är detta den mesta amerikaniserade ö som jag någonsin besökt. De flesta talar utmärkt engelska och alla bussar är gamla amerikanska skolbussar. Ön måste vara en nagel i ögat för fransmännen i Europa.
Två nätter låg vi i viken utanför Marigot men sedan kom det en stark nordanvind som gjorde att båten gungade så fruktansvärt att vi höll på att bli galna. Vi hade i all hast lämnat Saba för det gungade så mycket och nu gungade det lika mycket här. Till tredje natten ville vi ha det lugnt så vi beslöt att ta oss in i lagunen som ligger innanför Marigot. Det är en flera km stor lagun som har två ingångar som går genom en bro som öppnas ett par gånger varje dag. Det finns en ingång från den franska sidan och en från holländska. Det kostar att åka in i lagunen från den holländska men inte från den franska. Självklart valde vi att åka in från den franska.
Nu har vi kastat ankar inne i lagunen nära en marina eftersom det är nära till mataffärer som vi behöver för atlantseglingen. Vi är överlag väldigt besvikna på St Martin över att det är så dåligt med affärer att handla mat på. Nästan alla som åker över Atlanten åker härifrån så vi trodde det skulle drälla av massor av affärer som sålde allt som behövdes men vi har bara hittat någon enstaka som kostar betydligt mera än på andra öar. Det bästa och billigaste bunkringsstället har hittills varit Martinique.
Gränsen mellan Holland och Frankrike går i lagunen och vi var nyfikna att besöka den holländska sidan eftersom fler båtar väljer att ligga där fastän det kostar pengar. Vi gjorde det djärva försöket att åka dit med vår dingie. Det skulle inte gå att åka alla tre så vi valde att pumpa upp gummibåten och dra den på släp. Det gick ganska bra och efter 45 minuters färd var vi alla relativt torra. På vägen såg vi en rocka som hoppade upp 1m från vattnet och fångade något. Det såg precis ut som den flög rakt upp i luften och flaxade med sina ”vingar”. Jag har aldrig någon sett något liknade. Den holländska sidan vimlade av lyxbåtar och alla bra affärer låg på den sidan. Två stora båtaffärer som vi ville besöka låg här, Budget Marine och Island Water World. Tyvärr blev jag lite besviken på affärerna eftersom de inte hade allt i lager samt att de i många fall kostade samma som hemma. Men jag o Sanna gillade den holländska sidan eftersom där fanns McDonalds.
Jämfört med den holländska sidan är franska sidan rena rama soptippen. Här vimlar av vrak som ligger över allt. Vi har hört av några svenskar att detta är båtar som har blivit kvar efter den senaste orkanen. Jag tycker myndigheterna kunde ta och bogsera dessa båtar till skroten.
Matildas besättning genom Robert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar