Besättningen på Matilda
Jag som är kapten på skutan heter Urban och jag kommer också att bidra till den här bloggen med mina små berättelser. Det här projektet började med att jag såg en annons om en ensamseglare som ville få sin båt hemseglad från Karibien våren 2010. Eftersom jag hade såväl tid som vilja skrev jag till båtägaren. Jag hade inte så stora förhoppningar från början, anade att det skulle vara många som skulle vilja göra en sådan här fantastiskt kul resa.
Till problematiken hörde naturligtvis att jag inte var så sugen på att göra det ensam, utan ville hitta en besättning som jag litar på och som jag skulle stå ut med i tre månader. Valet var lätt! Skrev ett kort brev till min vän Robert och fick ett snabbt svar. Klart å betalt! Där och då började den resa som vi nu skall berätta om för nära och kära och andra intresserade om på den här bloggen. Om allt går som planerat så är vi tillbaka i Sverige i början på Juni
Roberts segelkarriär började med köpet av en liten men mycket trevlig Magnifik midget för ett par år sedan. Istället för att gå på en massa kurser och läsa böcker valde han att lära sig seglingen den hårda vägen. Först i med båten av alla på våren och sedan ut på havet för att lära sig. De första gångerna var Sanna hemma och det var Urban som stod för segelundervisningen. Då gick allting bra, vädret perfekt, solen sken och vinden precis lagom rätt. Då kändes segling som något väldigt enkelt och roligt. När det sedan var dags att ta med Sanna gick det inte lika bra men efter några svordomar och tårar så lyckas vi igen hissa seglen och ta skutan ut på havet. Efter att ha korsat havet till Finland två gånger på sommaren så kände jag mig nästan som en riktig seglare och drömde om att skaffa en större båt och segla jorden rund. På vintern köptes därför en större båt, som Sanna dock gärna vill bränna upp, i hopp om att en gång få segla lite längre. Roberts idé om segling är att det aldrig kan vara tråkigt. Skiner solen och havet är lugnt så njuter man av livet, blåser det upp till storm blir man uppjagad och ibland rädd men tråkigt har man aldrig på haven.
Efter snart 14 år tillsammans med Robert så har jag fått lära mig att leva med en man som aldrig får slut på ideér, en del galnare än det andra. Jag har även fått lära mig att oftast så är det bäst att bara vara tyst och inte säga så mycket så "glömmer" han de flesta ideér eller lägger dem på hyllan ett tag. Detta med seglingen har dock varit ett återkommande tema som han inte veltat släppa. Vi hade en underbar sommar med vår första segelbåt och sen två helvetessomrar med träbåtsrenovering, krånglande inombordare och läckage. Snacka om att slänga pengar i sjön! Men karibien lät för bra för att vara sant även i mina öron så jag måste ju ge det en chans och kanske kommer jag till och med att tycka om segling efter detta.
