Halvvägs till Falmouth - 25 Maj.
Idag ligger Atlanten stilla som ett badkar vilket är rätt skönt faktiskt.
Normalt skulle jag nog svära högre, men efter att ha pinkryssat i nästan
en veckas tid känns detta lite avkopplande. Det är 25 maj (min namnsdag
faktiskt :-) och vi har kommit halvvägs ungefär. Vi har nu 652 distans
kvar till Falmouth. Vi går fortfarande på samma bog som när vi lämnade
Horta och har inte skotat om seglen en enda gång. Vi har dock byt segel
vid tillfälle eftersom vi seglat större delen med stormfock och
dubbelrevad stor, men vinkeln har varit densamma - 45 grader mot vinden.
Att följa storcirkelkurs eller rekommendationerna att gå norrut ända till
45 greder nord har således inte låtit sig göras. Vi klagar dock inte
eftersom vi faktiskt har kunnat gå längs Rumb line hela vägen (rakt streck
mot mål). Rent navigationstekniskt är detta en längre väg eftersom jorden
är rund, det är inte heller bästa vägvalet med avseende på väder, men med
vindar från norr är det bästa valet i mina ögon.
Horta och ön Faial har varit det överlägset bästa stoppet på hela resan.
Överlägset. Det är vansinnigt vackert. Grönskan slår emot en när man kör
runt på de små vägarna på denna lilla vulkanö. Det är bördigt så det
förslår och landskapet består av såväl böljande gröna kullar som
dramatiska branter och djupa dalar, mörk skog och ljusa hedar.
Kan ni tänka er hur det känns att komma inblåsande över Atlanten en kulen
natt i April, en natt så blöt, fuktig och kall att det inte ens med
hushållspapper är möjligt att torka fingrarna tillräckligt torra för att
få dem att löpa över musplattan på den bärbara datorn (Konstig exempel
kanske, men så var det när vi försökte använda datorn vid inseglingen den
där väldigt mörka och kalla och fuktiga natten.), för att sedan, när solen
gått upp, mötas av denna vackra ö? Det doftade nyklippt gräs, fuktig jord
och solvarm asfalt. Underbart!
Det som jag kommer sakna mest är nog maten, människorna och miljön. Men
maten! Kära nån. Maten. Men skojar du? Inte en importerad fulbiff så långt
ögat når. Inga förslavade stackars växthustomater, inga låtsasostar och
inga torra bake off-bröd någonstans. Å sist men inte minst - det här är
värt en egen mening - kaffet. Kära ni. Kaffet! Bara kaffet är värt resan
hit! Överallt, vad det än är, smakar maten ljuvligt och förträffligt.
Särskilt måste nämnas ostarna, vinet, kaffet och bakverken. Vår första
insikt i exakt hur fantastiskt Azorerna är slog emot oss en kulen kväll på
en liten restaurang på en vindpinad bakgata. Målet var att få en öl och
skåla för ankomsten. När vi satt där och njöt av våra välförtjänta
ölsejdlar kom en stor tallrik pinfärsk, tärnad tonfisk in på bordet, med
soja och vasabi och allt. Hmm, vi som inte beställt något dylikt? Det
visade sig snart att detta bjöds på som tilltugg till drickat! Generös så
det förslår!
Eftersom hungern inte lagt sig tog jag in en omgång av den lokala osten
med nybakt surdegsbröd och vitlöksmarinerade oliver och ett glas vin. Det
är nu vi drabbas av stora matlyckan! Färsosten smakade så ljuvligt syrligt
och serverades med något slags chilliröra, vitlöksmarinaden med paprika
och kryddörter som oliverna låg i var gjord av någon med lika stor kärlek
till vitlök som jag och det gick inte att sluta äta. Brödet var helt
underbart gott och varenda smula åts upp. Allt var så gott! Å så billigt!
Ett glas gott vin - inget fulvin - kostade 1,5 €, osten, oliverna och
brödet gick på 2€ och en bamseöl 2,50€.
Ostarna är verkligen förträffliga. Osten San Jorge, som görs på en
närliggande ö (därav namnet), äts med fördel skuren i skivor som värms i
ugnen. De är värmda så att de blir mjuka och trådiga, inte smälta som
pizzaost. Ovanpå osten lägger man vitlöksoliver i olja och äter med nybakt
surdegsbröd. Måste provas!
Det finns så mycket god mat att köpa här. Sista dagen innan avfärd gick vi
till affären och köpte två stora oxfilebitar av lokal härkomst - inget
importerat argentinakött här inte - vilka vi åt riktigt blodiga med
klyftpotatis bakade i ugn med morötter från orten tillsammans med ett
fantastiskt vin från ön Pico (som ligger ett stenkast över sundet mitt
emot). Cognac och godsaker till efterrätt. Mums fillibabba.
Ni kan ju tänka er att vi köpte på oss rätt mycket goda grejor inför
resan. Lite portugisisk korvar av olika slag, bacon, ägg från glada hönor,
godis, vin och annat smått och gott. Skall nog inte gå någon nöd på oss.
Det har varit ett sant nöje som jag kommer att sakna att kunna gå upp ett
par meter till det lokala cafeet och köpa en kopp av detta ljuvliga kaffe
för 0.50€ och till det välja något ur den välförsedda konditoridisken.
Tänk er. En dubbel espresso med någon av de stora, härliga bullarna,
muffinsarna, eller vad det nu kan vara kostar 1,5€. Släng på ett nybakat
surdegsbröd så är du uppe i nästan 2€.
Nå. Nu sitter vi här i alla fall. Mitt på Atlanten. Inte ett portugiskiskt
cafe så långt ögat når. Bara vatten. Havet är helt stilla. Vi har sett
totalt tre båtar på hela resan, så någon vidare trafik är det inte ännu.
Det lär ju bli mer av det senare. Dagarna rullar på. Man fixar, donar,
lagar lite mat, fikar.
Vi har väl drygt 7 dagar kvar och om den vindprognos vi blivit utlovade
håller kan vi hoppas på lite mer akterlig vind. Det vore hyfsat skönt att
slippa kryssa mer nu. Vi får väl se vad som blir av den saken. Hur som
helst. Nu skall jag ner och brassa på lite spagetti carbonara!
Vi hörs snart igen!
//Urban
