Atlanten Vecka3

28.4 Atlanten vecka 3

Efter regn kommer solsken och efter vår storm i slutet av andra veckan har vi verkligen fått fint väder med solsken och nästan inga vågor. Det betyder också att vi inte kan segla lika fort som önskats, utan vi guppar fram i en fart av 3 knop mot mål. Det känns som att segla hemma i Sverige under sommaren förutom att vi inte har några öar i vägen.

Vi har ett stort högtryck öster om oss så vi är nu tvunga att gå norr för att få vindar. Tidigare under resan har vi inte kunnat gå norrut eftersom det kommit lågtryck efter lågtryck som medfört hårda vindar och stormvarningar. Detta är första gången som vi kan ta oss norrut och hoppas nu att vi slipper fler stormar på vår väg till Azorerna som bara ligger ca 800 sjömil bort.

Man kanske kan tycka att det är konstigt med saker som hela tiden går sönder på båten men det är inte alls så konstigt. Sedan vi lämnade Magnus på Martinique har vi seglat över 2500 sjömil. Det är mer än 15 års segling för mig hemma i Sverige under lugnare förhållanden och bräckt vatten. Bara under stormen seglade vi 300 sjömil och det motsvarar alltså 2 års segling i hård kuling och stormbyar. Inte konstigt vissa grejor vägrar fungerar efter ett tag. En annan sak som nöter hårt på båten är att den aldrig är stilla, den gungar och kastar en fram och tillbaka och nu som då faller man riktigt illa och skadar både sig själv och båten. Det finns aldrig en lugn stund när man säkert kan ställa ifrån sig saker eller stå utan att hålla i sig. De flesta saker som går sönder är rep som nöts av, skruvar som lossnar och saker som fastnar av allt salt. Så det mesta kan man lösa under själva seglingen men när vi kommer till Azorerna har vi en hel del saker att förbättra.

1.5
Nu i slutet av tredje veckan känns det verkligen som vi snart är framme vid Azorerna. Vi har nu ca 500 sjömil kvar och med tanke på att vi hade 2178 vid start så känner vi oss väldigt positiva och längtar alla till en marina vid Azorerna. Då kommer vi äntligen att kunna få duscha i färskvatten och tvätta våra i det här laget riktigt sunkiga kläder. Jag har inte rakat mig sedan St Martin så jag börjar nästan få skäggstubb, inte mycket utan bara lite.

Eftersom båten läcker en massor av havsvatten från alla tänkbara håll så är allt vi har på båten indränkt i salt så det skall bli skönt att få tvätta bort saltet. Allting är nu så saltigt att ingenting riktigt torkar utan är småblött hela tiden.

Nu i slutet av tredje veckan börjar det bli riktigt kris med saker som går sönder. Vi hoppas verkligen ingenting mer går sönder innan vi är framme. Denna vecka har vindmätaren gått sönder vilket gör att man inte får lika tydliga signaler om när det är dags att minska på seglen. Sedan har vår spis gått sönder så under några dagar hade vi massor av fotogen som rann runt i ruffen, det kändes som första veckan igen. Spisen går inte att laga men som tur har vi en reservspis som dock sitter lite halvdåligt på den gamla. Sedan gick vår rullgenua sönder igen för tusende gången. Nu har vi dock ett större problem och det är att repet som rullar in seglet gick sönder och vi har inget reserv. Urban har skarvat och sytt ihop det igen så vi hoppas det håller ihop hela vägen. Vi behöver verkligen seglet för att kunna göra maximal fart mot mål. Nu susar vi fram i över 5 knop mot mål men utan förseglet minskar farten ordentligt. Vi hoppas verkligen att vi kan hålla samma fart på ca 100 sjömil om dagen för då är vi framme som 5 dagar. Vi väntar oss ett lågtryck igen som kommer att ge mycket vind och stora vågor så vi seglar så fort det går och hoppas detta blir det sista lågtrycket. På dessa längdgrader kan det verkligen komma in stora stormar om man råkar ha otur. Hela resan har vi fått hålla oss under 30 grader nord pga alla stormar men nu måste vi upp till 38 får att nå Azorerna.

En av de roligaste händelserna på Atlanten kom igår när ett gäng med hundratals delfiner kom simmade runt båten. De lekte med båten och simmande fram och tillbaka och hoppade upp ur vattnet. Det var en mäktigt syn att se hur lätt och smidigt dessa små varelser simmande runt båten. Delfinerna var dock mycket mindre än jag hade trott de skulle vara men det var säkert en annan art än de man ser på delfinarier. De var inte längre än ca 50 cm.

Varför seglar man då över Atlanten? Den frågan har jag fått flera gånger och även funderat en hel del på själv. Vi tre har alla säkert olika orsaker om varför gav oss av, visst ville vi alla se om Atlantens vatten verkligen är så blått som alla säger men det kan nog göras på enklare sätt. Urban har längre drömt om att få segla på som kapten på världshaven och Sanna ville bara se Karribien.

Atlanten har alltid känts som det ultimata testet. Klarar man att vara ensam i nästan 30 dagar utan att få reda på vad som föregår sig i världen? Hur känns det när stormen ylar som allra värst och vågorna är stora som hus? Hur känns det att veta att man verkligen är helt ensam och utelämnad, ingen som kommer och tar över om man blir less och vill åka hem. Hur klarar man att bo på bara några få kvadratmeter så länge och allting hela tiden gungar fram och tillbaka. Att hela tiden leva bara några få centimeter från havet och veta att man när som helst kan tvingas lämna tryggheten i båten på bara några sekunder. Det finns många faror som hotar ute på haven förutom stormar och vågor.

Kommer man att bli less på sig själv och tappa vettet mitt ute på havet eller finner man lugnet och tar den tid med sig själv som alla behöver. Vi är fortfarande inte framme och har ännu saker att upptäckta om oss själva, båten ,livet och allt det övriga. Jag hoppas kunna finna svaren på mina frågor och få en inre ro som ger mig kraft och ork för en lång tid fram över.

robert storbacka
(snart med riktigt skägg)