5.5 Jetlag på Azorerna

En av många fina solnedgångar på Atlanten

De sista dagarna på Atlanten skulle ännu ge oss en prövning. Istället för att i solsken glida in i hamnen på Horta ville vädergudarna annorlunda. För att göra saker och ting ännu mera prövande hade nu autopiloten bestämt sig för att den inte längre ville jobba. I alla fall inte åt oss. Det betydde att vindrodret fick sköta all styrningen, men det funkar bara om man har vind. Den näst sista kvällen erbjöd Atlanten en fin solnedgång och total frånvaro av vind så det betydde att vi fick hand styra Matilda.

Urban fick också lov att handstyra

Jag hatar verkligen att handstyra. Man skulle tro att man nu efter snart 9 veckor i en båt verkligen kan båten utan och innan. Det gör jag nog bevisligen inte för styrningen och jag kommer inte överens. Jag har verkligen svårt att få henne att hålla en rak kurs och svor tyst för mig själva alla de 7 timmar som jag handstyrde båten den dagen, innan vinden igen återvände just innan mitt pass var slut.

Regn och blåst, bara 200m sikt

Sista dagen behövde vi inte oroa oss för att handstyra Matilda, istället var vi mer orolig om hon skulle hålla vägen i hamn. Det var riktigt tråkigt och grått väder med hård vind och gropig sjö, Matilda flög fram i rekord fart, över 7 knop, och den dagen gjorde vi hela 120 distans vilket är rekord.

Enligt vår guidebok skulle man kunna se Azorernas vulkan på 50 sjömil om man hade fint väder. Vi hade dock inte fint väder och jag började stundvis tvivla om det verkligen fanns något land. Skulle det bara vara vatten när vår gps hade räknat ner till 0 sjömil kvar eller skulle vi få se den gröna ön Fail som tillhör Azorena. När det var 10 sjömil kvar såg vi fortfarande ingen ö men vi började se fiskebåtar och en massa fåglar så land borde vara nära. När natten kom blev det riktigt ruggit och vi såg inte ens fören på båten. Det är lite dumt att gå in i okända hamnar i natten men vi ville verkligen till land så vi startade datorn och navigerade på den.

Det kändes helt overkligt att äntligen glida in i hamnen på Horta. Vi hade nu seglat 2448 sjömil sedan vi lämnat St Martin och inte sett land på 24 dagar och 14 timmar. När man väl var ute på ute på havet kändes det som att man aldrig skulle se land igen. Nu när man är i hamn känns det som man aldrig varit ute på havet.

Matilda ligger parkerad och väntar på att klareras in i Europa

Horta är verkligen ett paradis och vi har gått runt och njutit av fast land under fötterna.Vi har vinglat fram som fyllehundar eftersom våra ben inte riktigt är vana att gå. Första dagen kändes det verkligen svårt att gå eftersom underlaget inte rörde sig. Vi har även lidit av värsta jetlag eftersom under hela seglingen använt oss av St Martin tid vilket är 4 timmar efter Azorerna.

En nöjd Robert står på kajen i Horta med 24 dagars skäggstubb

Besättningen via Robert (nu utan skägg)