9th of April - Closing in on the great crossing

My dear friends!

We are closing in to the big crossing! We have been loading the boat with water, food, süssigkeiten, and alot of diesel. The boat is now so cramped with stuff that you bareley can see the water line any more.

There are still some more small things to fix, but then we are ready to leave. When you read this we have left Saint Martin, heading northeast in quite poor easterly winds. According to the forecast we can expect 15 knots easterly winds. That is at least 5 knots to little. But, who knows? It is a very rough forecast, it's not made for this particuar area, but a much, much bigger area than this. We are prepared for local variations that can be very different.

The time here have passed really fast. Up til now we have visited something like nine (9) countries! Not bad when you consider that we only been cruising for some three, four weeks. Ahh, nice you say? Yes, absolutely, but consider the fact that there is some extra work for the Captain. For every country we visit we have to clear in and clear out with the custom, immigration and port autorityies. For our little yacht it's not that bad, we were at most four people onboard.

When you first arrive to a new harbour you have to come in with a yellow flag and the courtesy flag under starboard "what-ever-that-thing-is-called-in-english" (spreader? probably not). The yellow flag (Q) mean "My ship is clean from diseases and we wish to visit the customs". Then the Captain, a.k.a. poor me, a.k.a. Urban, have to find the customs office. Fill in the necessary papers with the same questions everytime. The want to know EVERYTHING about the boat. Lenght, width, draft, how many engines, masts, bottles of wine, dingys, colour, material, you name it. Then they want to know EVERYTHING about the captain and his crew. So if I ever after this trip forget my friends' birthday after been filling out the crew list form two times every time I've cleared in, AND cleared out in nine different countries - then please help me.

Very well, I haven't actually made it to the customs in all countries. - Relax, my friends, there is a reason, and if you ask me, a good one. We came to Guadeloupe a sunny, but very windy day in Mars. We had left Dominica at midnight. The night had been calm, but when the morning came, and were motoring on the leeside, the west side, of the island we were hit by this lovely fenomena we call, litterarily translated, "fall(ing) winds". They are coming from nowere. Or, yes, of course, the come from the steep hill side, but I mean unexpected. The come thundering towards you with very high speed. The can easily come to you with speeds like 30+ knots. And they always come hiting you straight on the nose.

Anyway. There we were. These wind were calling on my attention, so the little sleep I had hoped for was gone with - yes, you were right on it there! - the wind. We anchor in this beutiful bay by Pigeon Island at the west coast of Guadeloupe. This is a marin park that has got its name after the famous founder Jacques Cousteau. This is supposed to be the best diving you can find in the Caribbean (they say the same about Saba, but anyway, more about Saba later).

When we left Dominica we learnt from a dutch couple we meet over a sundowner, that the Port of Call we were aiming at were closed. The coustoms office were hard to find and never open so we should instead go directly to Deshaies. Since Deshaies is north of Pigdeon Island my plan was to take the bus to Deshaies from Pidgeon Island and fulfill my duty.

We struggle to get our dingy in the water and head for the beach. Will there be a bus stop? - O yes! There was! France might be a civilised country after all! (Sorry, Fabrice, no offence). Now my plan was to steal myself half a day of rest and some good diving by saying that due to our late arrival we couldn't make it to the coustom office within the buisness hours.

And good diving it was. It was actually the best diving I ever experienced. I will tell you more soon. I went up early the next day, packed all the necessary papers, passports together with some water, and went over to the bus stop. The road were only going in two directions so how hard could it be to calculate the right direction and step on the bus?

In the tourist information, were they of course not spoke english, I mangaged to find a time table for the bus. I went two times every hour! Wow! This was going to be easy! It wouldn't matter if i just missed one buss, it's not more than 45 min to next one. So I placed myself by the bus stop sign and waited.

And waited.

And waited.

There were other people there too, waiting. But since the bus didn't come, the got picked up by friendly car drivers instead. Since I didn't find out how the managed to be picked up (no car botherd to stop for me, white tourist that don't speak French) I was left there standing.

I went back to the Tourist information to make absolutely clear for myself when the next bus was due. A, only 25 min! That is almost nothing. It can't be no more than 35 degrees in the shadow. Easy. After 45 min there actually came a bus! Hoorrraaayy!? Yippea!?

I went on the bus and tried to pay. I said: 'Deshaies" in every possible way. My pronounciation couldn't have been to bad, but still, I didn't seem to impress the busdriver. He just waved angrilly towards the OTHER bus stop. According to him, I was on the wrong bus, and who would have the strenght to starting argueing with him in my situation?

I stepped out. Disappointed. Confused. Went over to the tourist information again. Found a map. Pointed on Deshaies. Said - again using all my knowledge in language (and I do have a master degree in language) - while pointing at myself: "Deshaies". Then pointing towards north. And they answered: Yes, yes. I had definately been on the right bus.

Luckily, the helpful assistant had seen me being thrown out of the bus. She managed to explain to the other person there, and I felt like I was making progress with my communication, that I just got kicked out of the bus of some reason. She too, now looked very confused.

I had a problem. The coustom office were soon to close. I had to go there. There had been one minibus letting people of, not at the bus stop, but at least in the vincinity. Maybe I had confused the concept of Guadeloupean busses? Maybe not every bus was big, white, noicy and had the text "Deshaies" on them? Since the minibus drove away before I had a chance to run there, I never found out.

Now I was starting to give up. Saying to myself: who cares? This is stil France. It's Europe. I have the right to be here. I went back to the beach and sat down waiting for Robert to come ashore and start his dive tour.

Then I see it! There it is! The bus! Yes. There was a white bus, definately heading north, rambling down the narrow, dangerous road towards me! It has the word "Deshaies" written on it! I picked up my bag and started to run. And I ran. Yes, you should have seen me. I must have looked like a moose crossing a Swedish highway.

Luckily there were passengers leaving the bus, making it hold so I managed to reach the bus just in time. This time I didn't say anything - wise from my last lesson. I sat down and relaxed and enjoyed the stream of air that came rushing trough the open door and the open windows. I enjoyed the beutiful view from the hill we were climbing. It was easy to enjoy since there were no safety barriers to block the view. The reaggea music on the radio was competing with the screaming engine to be heard the most. It was a nice bus ride. I thought for myself that: If i survive this I promise to be greatful for every new day I live. Never take anything for granted.

After a while we reached the last town before Deshaies. The bus driver takes a turn up to the town center. That is very normal. At least in Sweden, were most bus stations are located fairly central. What swedish bus drivers normally don't do is leave the bus with the engine running, with a bunch of passengers wating, both outside the bus as well as inside, and then go buying himself a newspaper. If the swedish bus driver would do that, he or she wouldn't at least sit down at a cafe and begin to read!

Luckily French newspapers are really thin, so after a while he returned to his bus with the running engine and waiting passengers. Ahhh, now we continue our trip. Finally. I might just be in time for coustoms office hours!

Then the bus driver drives down back to main road and turn south again! He just skip the last destination and starts going back! Maybe he was after schedule now, since he just had to read his newspaper, what do I know?

There I was. On my way back. I had been so close. Very well. I reached my starting point at a time when coustoms definately have closed. Couldn't do more than laugh, so I did. So. There you are. I didn't fulfill my dutys on Guadelope. The problem that comes with that is that you have to make up a story with the coustoms on the next island. The will see that you have left Dominica one day and are reaching Antigua three days later. You have to come up with a good explaination.

Bugger, Antigua have a rumor that they are extremely interessed in details and you have to have you papers exactly right. But we were lucky. In the great and fantastic country of Dominica you clear in and out at the same time, and they give you a week, no matter what. So our departure time wasn't on paper! - Ohh, if I had know this a day earlier... Therefore we could just say that we came directly from Dominica and we didn't have any problem.

Said and done. The morning after we were at Antigua and we didn't have any kind of problem.

The marine park at Guadeloupe treated me with the best diving I have experienced! It was absolutely fantastic. I was only free diving, but that was enough. Most of the interesting things to see are not very deep anyway. In the park, at twelve meters, on a spot of white coral sand, stands a statue of Jacques Cousteau himself. If you dive down and give him the OK-sign or pat him on the head you will have good luck in diving the rest of your life. Better do that!

So I swam down and gave Jacques the sign, gave him a pat on the head. He gave me the O.K sign back. I'm happy! I will have good luck in diving forever! To be sure that Sporttaucher Berlin will have good luck in all their diving and UW-rugby games I gave Jacques greeting from the team to. So now, let's see if it works!

This was a long story. Let's call it a day now and I will come back to you soon again. If everything goes well we are back online in about 20 days. The we have hopefully arrived at Horta, Faial, The Azores. It's supposed to be really beutiful there. I am looking forward to it very much. I am looking forward to visiting the famous Peters sportbar were you have to go after arriving with sailboat. Maybe we do like every long distance sail yachts and paint our logo on the pier. Google Horta and the Azores, maybe ad the word sailing or yacht, you see what I mean.

I do miss you all, dear friends, no matter how beutiful the dive sites and beaches over here are. See you on the other side!

Auf wiederhören! Tchüss!

Urban

10.4 Plane spotting på St Martin

St Matin har en mycket känd strand där flygplanen kommer väldigt nära solbadarna precis innan det landar. Självklart ville vi se denna strand innan vi påbörjar vår Atlantöverfart.


Det är en ovanligt fin och mysig strand som ligger precis framför början av landningsbanan till Princess Julina Airport



Trodde till först inte det kunde vara så hemskt som skylten beskrev det tills vi testade stå bakom en lite mindre Airbus som startade. Det var som att stå inne i värsta standstormen.



Air Caraibes som kommer inför landning. Samma plan som vi flög till Martinique med.


Vi såg ingen som nappade på detta erbjudande i baren, kanske berodde det på att det var ovanligt kallt idag.

5 fulaste båtarna som ligger nära oss

Vrak nr 5

Heter Linea och ligger precis bakom vår båt. Hon saknar mast o ser allmänt ganska risig ut. Lite puts och en ny mast skulle säkert få fart på henne igen.

Vrak nr 4

Ett rött vrak som saknar namn. Hon ligger till och med för boj så någon omtänksam ägare måste hon ha haft engång itiden. Nu räcker det inte bara med puts för att få henne i ordning.

Vrak nr3
En vit skönhets som står på grund ett par hundra meter från oss. Hennes kapten måste varit betydligt sämre än vår. Här krävs mycket jobb för att få fart på henne igen.

Vrak nr2
Här smyger sig en motorbåt in. Denna båt har nog mera hål än den har ren plåt. Hon står på grund ett par hundra meter från vår, i detta sammanhang, megayacht Matilda.



Vrak nr 1

Denna skönhet är bårttom all räddning. Hennes själ har nog lämnat denna jord och seglar nu omkring i seglarhimlen och väntar på de fyra andra vraken på denna lista.

2 april, Saint Martin – Franska sidan

Vi lämnade alltså Saba i all hast för att så fort som möjligt slippa det jobbiga gungandet på båten som alla stora vågor medförde. Det var ingen vind på kvällen så det fick lov att bli motorkörning hela vägen. Vi hade uppskattat resan till ungefär 30 sjömil så det skulle bara ta runt 6 timmar. Vi hade ju fyllt tankar och dunkar i Antigua med billig diesel så det fanns diesel till att köra i minst en vecka om så behövdes.

Vi visste att vi skulle komma fram mitt på natten och att det egentligen inte alls är någon bra idé men att slippa Saba var viktigare. Enligt vår guidebok skulle det vara väldigt lätt med ankarplatsen på den franska sidan. En stor vik med sandbotten var det som utlovades i vår tyska guidebok. Det som är svårt på natten är att hitta någon bra plats att släppa ankaret. På dagen kan man ofta se var det finns sand och var det är gräsfläckar. På gräs fäster inte alls vårt ankare, på Dominica hade vi t ex draggat över 100 meter innan jag och Urban dök ner och flyttade ankaret till sandbotten. En annan svår sak på natten är att se alla bojar och andra båtar som ligger i viken. Man skall egentligen ha en ankarbelysningen som visar att man ligger för ankar men det verkar vara väldigt ovanligt just här på St Martin. Hur som helst gick ankringen väldigt bra, vi hade långt till närmaste båt även om det tyvärr var lite långt till dingebryggan som vi inte riktigt visste var den låg.

Eftersom det är långfredag så är det mesta stängt här nere på dessa ultrareligiösa öar. Förutom att det är stängt eftersom det är påsk så stänger affärer tidigt här nere. Nästan alla affärer stänger mellan 17 – 18. Jag och Sanna som är van med megashopping från asien som pågår fram tills småtimmarna är lite ovana med att allting alltid stänger så tidigt. Det är alltså påskstängt fram tills på tisdag dag så vi har ett par dagar framför oss då man inte kan göra så mycket.

Det första som måste göras var att klarera in eftersom vi har kommit till ett nytt land sedan Saba. Innan man har klarerat in måste man ha en gul flagga hissat tillsammans med gästflaggan för det land som vi besöker. St Martin är en liten ö som är delad i två länder mellan Frankrike och Holland, det är faktiskt världens minsta delade landmassa.

Staden Marigot som båten ligger ankrad utanför är ingen stor stad och eftersom det är påsk och det mesta är stängt kändes det som en spökstad. Några få kaféer och restauranger var allt som var öppet och de kostade alltför mycket för att vi skulle vara intresserade av ett besök. Det mest hutlösa med staden är att den officiella valutan är euro men ingen vill ha den. Alla affärer vill ha betalt i dollar och betalar men med euro så får man ge 1 euro för en dollar. Alltså kostar det ca 30% mera att betala i euro. Det är inte heller lätt att som turist på tag i dollar eftersom de flesta automater ger ut euro. Vi har efter lite sökande hittat en automat som man kan välja valuta. Överlag är detta den mesta amerikaniserade ö som jag någonsin besökt. De flesta talar utmärkt engelska och alla bussar är gamla amerikanska skolbussar. Ön måste vara en nagel i ögat för fransmännen i Europa.

Två nätter låg vi i viken utanför Marigot men sedan kom det en stark nordanvind som gjorde att båten gungade så fruktansvärt att vi höll på att bli galna. Vi hade i all hast lämnat Saba för det gungade så mycket och nu gungade det lika mycket här. Till tredje natten ville vi ha det lugnt så vi beslöt att ta oss in i lagunen som ligger innanför Marigot. Det är en flera km stor lagun som har två ingångar som går genom en bro som öppnas ett par gånger varje dag. Det finns en ingång från den franska sidan och en från holländska. Det kostar att åka in i lagunen från den holländska men inte från den franska. Självklart valde vi att åka in från den franska.

Nu har vi kastat ankar inne i lagunen nära en marina eftersom det är nära till mataffärer som vi behöver för atlantseglingen. Vi är överlag väldigt besvikna på St Martin över att det är så dåligt med affärer att handla mat på. Nästan alla som åker över Atlanten åker härifrån så vi trodde det skulle drälla av massor av affärer som sålde allt som behövdes men vi har bara hittat någon enstaka som kostar betydligt mera än på andra öar. Det bästa och billigaste bunkringsstället har hittills varit Martinique.

Gränsen mellan Holland och Frankrike går i lagunen och vi var nyfikna att besöka den holländska sidan eftersom fler båtar väljer att ligga där fastän det kostar pengar. Vi gjorde det djärva försöket att åka dit med vår dingie. Det skulle inte gå att åka alla tre så vi valde att pumpa upp gummibåten och dra den på släp. Det gick ganska bra och efter 45 minuters färd var vi alla relativt torra. På vägen såg vi en rocka som hoppade upp 1m från vattnet och fångade något. Det såg precis ut som den flög rakt upp i luften och flaxade med sina ”vingar”. Jag har aldrig någon sett något liknade. Den holländska sidan vimlade av lyxbåtar och alla bra affärer låg på den sidan. Två stora båtaffärer som vi ville besöka låg här, Budget Marine och Island Water World. Tyvärr blev jag lite besviken på affärerna eftersom de inte hade allt i lager samt att de i många fall kostade samma som hemma. Men jag o Sanna gillade den holländska sidan eftersom där fanns McDonalds.

Jämfört med den holländska sidan är franska sidan rena rama soptippen. Här vimlar av vrak som ligger över allt. Vi har hört av några svenskar att detta är båtar som har blivit kvar efter den senaste orkanen. Jag tycker myndigheterna kunde ta och bogsera dessa båtar till skroten.

Matildas besättning genom Robert

30 mars Nevis och Saba

Vi lämnde Antigua på morgonen den 30 mars. Först passade vi på att fylla på diesel och vatten. Dieseln på Antigua är ungefär halva priset mot Sverige så vi hade passat på att köpa lite extra dunkar som vi tänkte använda oss av på Atlantseglingen.

Vi hade som mål att komma iväg tidigt men innan vi vara klara med allting var kl ändå 11 på förmiddagen och solen stekte på som bara den. Vi hade som mål att segla till ön Nevis som ligger i landet Saint Kitts and Nevis. Nevis ligger väster om Antigua och istället för att ha passadvinden i sidan så fick vi nu istället medvind av passaden. Att segla medvind är inte alltid helt enkelt och vågorna var ovanligt stora, runt 3m. Sanna blev riktigt sjösjuk och spydde och mådde dåligt mest hela tiden. Urban tog ett åksjukepiller för säkerhets skull medan jag försökte bygga upp mina sjöben och klarade mig från att börja må dåligt. Sanna hittade en ställning för att kunna spy överbord från sittbrunnen och den använde hon flitigt under dagen.

På kvällen minskade vinden och seglingen blev lite mera behaglig men Sanna var fortfarande däckad. Etersom det blåste kuling i byarna hade vi ganska lite segel och gjorde bara mellan 3 – 4 knop vilket betydde att vi skulle komma fram till Nevis mitt på natten. Det är inte roligt att komma till en ny ankarplats mitt på natten men det gick faktiskt riktigt bra och vi kastade ankar ganska mitt i staden. Senare skulle det visa sig att man inte fick kasta ankar utan måste ligga på boj.

Nästa dag hade vi bestämt att vi skulle se Nevis på dagen och sedan segla vidare mot Saba på natten för att vara framme på morgonen som vanligt. Vi hade inga förutfattade meningar om Nevis men blev på alla rätt så besvikna. För första gången tog inklareringen lång tid, Urban var tvungen att besöka 3 olika kontor och det tog ett par timmar innan han var klart. Då fick han också veta att vi inte fick ligga för ankar utan var tvungna att flytta till en boj.

Själva staden, Charlestown, var inte någon pärla. Det tog bara ett par minuter att gå igenom hela staden och alla kaféer och restauranger verkade ha upphört med sin verksamhet. Efter mycket sökande hittade vi till sist ett lokalt kök som faktiskt serverade riktigt god mat för runt 20 kr.

När vi skulle åka ut till Matilda med dingin kom en hamn vakt och sade att vår dinge hade slitit sig och att en ur lokalbefolkningen hade varit tvungen att hämta dingen med sin båt. Nu ville han ha lite pengar som tack för hjälpen. Jag hade bundit dingen för att klara en orkan men var glad att någon hade hämtat dingen och vi gav honom en liten slant, 50 kr. När vi var tillbaka på Matilda tyckte vi ändå det kändes lite konstigt att dingen hade slitit sig. När Urban senare åkte in för att posta några vykort hände det igen. När han skulle åka tillbaka var dingen nästan helt löst och fylld med vatten. På väg till dingen var till och med en som ville sälja Urban ett spann, nu insåg vi att någon i hamnen hade som affärsidé att lura seglare som kom i hamn. Vi lämnande Nevis på kvällen och var rörande överens om att detta var den sämsta ön hittills.

Nattseglingen till Saba gick bra igen och nu kunde vi till och med sova på våra frivakter. Saba är en liten ö som egentligen bara består av ett stort berg som reser sig upp ur Atlanten. Det finns inga stränder och bara en enda liten men väldigt livlig hamn. Vi visst inte riktigt var vi skulle lägga till men som tur chansade vi rätt på vad som såg ut som en hamn. När vi äntligen kl 7 på morgonen efter 3 försök hade lyckats lägga till på bryggan sade lokalbefolkning att vi inte kunde ligga där i väntan på att tullen skulle öppna. De sade vi skulle välja en vit boj som låg ett par hundra meter från hamnen. På Saba får man inte kasta ankar eftersom hela ön är en nationalpark, man måste ligga på boj. Det går rikigt stora vågor utanför saba och vi var inte sugna på att lämna hamnen och söka upp en boj. När vi väl hade hittat vår vita boj och börjat äta frukost så kom en motorbåt ut och sade att vi inte får ligga på vita bojar utan måste byta till en gul boj som låg 500 därifrån. Nu började vi bli riktigt less eftersom det verkligen inte var något nöje att lägga till på detta skumpade hav. Vi hittade bara en gul boj och därifrån hade vi ca 500 m in till hamnen med dingin genom meters höga vågor.

När kl var 8 och tullen öppnade gav sig jag och Urban in i dingin för att klarera in i detta knepiga land. Det var en lång och blöt färd med vår lilla dingie innan vi väl kom i hamn. Saba är Holländsk och vi var mäkta imponerad av inklareringsproceduren. Detta var det mest civiliserade landet hittills. Det knäppa var dock att de ville ha betalt i amerikanska dollar för tullavgiften som låg på 20 dollar. Vi fick betala med Euro med det skulle kosta lika mycket, 20 euro. Hamnkaptenen var väldigt trevlig och tycke själv det var ett rån att betala med Euro och tyckte vi skulle försöka växla med kontoret som hade hand om själva nationalparken. Man skulle även betala en liten avgift eftersom det är en nationalpark och han var trevlig nog och lät oss ta ut amerikanska dollar genom vårt Visa kort.

Efter att inklareringen var klar ville jag kolla hur det fungerade med dykningen och vad det kostade. Det finns bara tre dykcenter på Saba och två av dem var inte särskilt intresserade av att sälja dyk. Saba skall ha den bästa dykningen i hela Karibien så jag var verkligen sugen på att dyka. Det blev ganska dyrt och dykcentret jag valde hette Sabadivers och de tog 92 amerikanska dollar för 2 dyk. Han som ledde dyket hade över 15 000 loggade dyk och de levde verkligen för dykningen.

Om detta var den bästa dykningen i Karibien är jag lite besviken. Visst var det bra dykning, absolut den bästa hittills med sikt över 50 meter och massor av fisk. Men jag har dykt på andra ställen runt om i världen på ställen som är betydligt bättre och bara kostar en bråkdel. Nu kanske vi inte dök på de bästa dykplatserna och jag är helt klart nöjd med dyken men mitt tips är att inte åka till Karibien för att dyka.

Väl tillbaka på Matilda så var det eftermiddag och vi var alla väldigt trötta efter nattseglingen. Det rullade som bara den och man slog sig över allt och det kändes som att man skulle slå sönder båten om man stannade länge. Det rullade fram och tillbaka så mycket att man inte ens kunde ligga o sova. Vi ville verkligen därifrån så vi bestämde oss för att åka till vårt slut mål Saint Martin med det samma.

Solen höll just på att gå ner när vi var klara för att med motor ta oss till St Martin. Nu gällde det bara att lossna bojen och åka iväg. Tyvärr hade bojlinan fastnat under kölen och runt propellern så jag var tvungen att dyka ner och koppla loss den. Jag fick dyka ner och ställa mig med fötterna mot kölen och huvudet ner mot bottnen för att lyckas dra bort linan. Efter två försök var vi loss och kunde sätta kurs mot slut målet i Karibien.

Matildas besättning genom Robert

27 mars – Antigua, English Harbour

Som vanligt seglade vi på natten mot Antigua och målsättningen var att komma fram tidigt på morgonen, dock inte så tidigt att det fortfarande var mörkt. Seglingen denna natt var den bästa vi haft hittills i Karibien med perfekta vindar, inga vågor och fullmåne.

Nackdelen med att segla på natten är att vi alla är dåliga på att sova på våra frivakter så vi är alltid extremt trötta nästa dag. Detta är något vi måste bli bättre på under Atlantseglingen, annars blir det jobbigt. Det är inte så roligt att söka efter en ankarplats och vara klar i huvudet när man bara längtar efter att få blunda en liten stund.

English Harbour är en mycket mysig och trevlig hamn att komma till men det betyder också att det finns många båtar som ligger där. Detta gör det extra jobbigt att hitta en bra och säker ankarplats. Här i Karibien ligger vi alltid för ankar, vilket är billigt o bra. Efter ett tags sökande hittade vi en plats som vi tyckte verkade bra, men när vi väl fått i ankaret så tyckte Urban att vi låg för nära de andra båtarna. Så det vara bara att ta upp ankaret igen och byta plats. Vi har inget elektriskt ankarspel utan vi måste vinscha upp ankaret manuellt vilket inte är så roligt kl 6 på morgonen när man fortfarande är i zombiestadiet. Just denna gång gick det inte alls, det visade sig att ankaret hade fastnat i något. Sikten i vattnet var inte många cm så från båten kunde vi inte se vad det var för något. Urban fick hoppa i och se vad ankaret satt fast i. Det visade sig att ankaret hade fastnat i en kätting som låg längs botten, som tur var den enkel för Urban att lyfta bort. När vi väl fått upp ankaret igen hittade vi snart en plats som passade oss utmärkt och där låg vi resten av tiden.

Antigua är ett självständigt land och den största skillnaden mot Martinique och Guadeloupe är att alla pratar bra engelska. Verkligen skönt att kunna förstå vad folk säger, på de franska öarna har vi känt oss lite hjälplösa. Inklareringen på de andra öarna har hittills gått väldigt smidigt och vi var spända på om turen skulle hålla i sig. Första försöket gick inte så bra, Urban kom tillbaka ganska fort och var stressad och sur. Det visade sig att han hade glömt passen, ett annat problem orsakat av att man är trött och inte sovit. När han väl fick med passen gick allting bra och han var tillbaka i båten efter en halvtimme. Jag och Sanna får egentligen inte komma i land innan kaptenen har klarerat in båten så vi väntade på båten och passade på att sola och bada.

English Harbour har gamla anor och det var riktigt mysigt att strosa runt bland gamla byggnader och kanoner som fanns över allt. Lord Nelson har varit där mycket och varvet heter Lord Nelson dockyard. Från English Harbour är det bara ett par minuters gång till Falmouth harbour där det dräller av lyxbåtar från hela världen. Även om vår Matilda är en stor båt med svenska mått mätt så hade hon inte ens dugit som dinge till vissa av båtarna. Det fanns till och med båtar som hade porttelefon på bryggan. Det kändes riktigt trevligt att sitta o dricka en kaffe vid havet mitt bland sådana fina båtar.

När vi satt och solade på båten och tyckte att livet allmänt kändes riktigt behagligt så kom en lite speciell typ av roddbåt förbi oss i hamnen. Det visade sig sedan vara ett helt gäng roddbåtar som hade lämnat Europa i början av december och rott till Antigua. Alla hade inte kommit mål ännu, jäklar vilka babianrumpor de måste ha som suttit i en liten trång i flera månader.

Överlag har vi bara varit i den hamnen som vi legat till tidigare men nu på Antigua tog vi bussen genom hela ön upp till huvudstaden St John. Bussresan kostade bara några kr och tog ca 30 minuter och när vi kom fram var Urban glad att vi fortfarande hade livet i behåll. Religiösa busschaufförer är farliga tycker Urban, spelar ingen roll om de dör i en bilolycka eftersom som gud ger dem evigt liv. Folk nere i Karibien är extremt religiösa, det dräller av kyrkor och de har egna radiokanaler och bussar som tar folk till kyrkan,

Huvudstaden var ganska trevlig men för att vara en huvudstad är den inte stor. Den kändes bara lite större än Vännäs. Det bästa är att de har skattefri shopping för turister och man kan göra ganska bra fynd bland lyxvaror. Jag köpte en Citizen eco drive dykklocka för 315 dollar som säljs på nätet för mellan 600 – 450 dollar. Problemet var bara att man måste bevisa att man inte bor på ön och eftersom vi inte hade med oss varken pass eller körkort så var det många affärer som inte ville sälja skattefritt till oss.

Shirley hights heter en riktigt fin utsiktsplats som har utsikt över hela hamnen men tyvärr ligger den ganska högt upp så det kändes lite väl jobbigt att gå dit på dagen i denna extrema värme. Vi passade istället på att åka dit på söndagskvällen när de spelar reggae musik och det var värsta stora festen. Tyvärr höll festen på att sluta innan den ens började för när vi väl kom upp till festen hade vi bara 10 Karibiska dollar(27 kr) kvar. Vi frågande om de tog visa kort vilket de fantastiskt nog gör på 99% av alla ställen, men inte på detta ställe. Däremot hade vi tagit med 120 euro och det visade sig att euro fungerade alldeles utmärkt, liksom amerikanska dollar och karibiska dollar.

Tyvärr hade steelbanden precis slutat spela när vi kom till festen kl 20 men reggae tog över istället. Vi fick även bekanta oss med den goda rom punchen och frukt punchen. Tyvärr sade jag o sanna fel namn så varannan gång fick vi rompunch och varannan gång frukt punch. När festen tog slut på kvällen var klockan bara runt 22. När vi sedan skulle ta dingen ut till Matilda ville inte motorn gå så vi fick ta till årorna istället.

Efter Antigua var målet att åka mot Saba för att dyka men denna gång tänkte vi att vi kunde segla på dagen isället för att som alltid segla på natten.

Matildas besättning genom Robert

April 4th - Rom punch, Rowing boats and Regattas!

Dear friends!

I reasently realized that my last post disappeared somehow on it's way to our blogg and you therefore haven't been able to read anything from our adventureous tales from the Caribbean. Sorry! I will publish that now instead.

Last time you heard from me we were at Dominica. Now we are in the French side of S:t Martin. That means that we now have cruised through the major part of the Caribbean! Tobago Cays is in the south with only something like 100 Nm to Trinidad-Tobago. It have been one great trip!

Can you imagine - the water, the beaches, the small colourful villages, the fresh fruit etc... In the most places people are very helpful and look upon tourist as their most important source of income. That comes with some good sides and some bad. We have experienced both.

In Dominica for example. The village had a really nice atmosphere and felt very friendly. You felt welcome. The prices were very reasonable and the food were great. We would very much like to come back to Dominica. On the island Nevis, which belongs to the country S:t Kitts and Nevis, the feeling were the opposite.

We came to Nevis after been at Antigua - more about Antigua soon - for some nice days. We came during night. It is not easy to sail in to a foreign harbour during darkness, but with good prepreations and a cold head and steady hand it's most often end with a success. What you don't see when you arrive during the night is exactly how recless the ferrys in the harbour drive during buisiness hours...

Well. The swell from the ferrys wasn't actually the problem. The problems came later. After a very time consuming clearence process with the customs, the immigration and port office we went back to our dingy. Due to heavy swell in the harbour we have secured our dingy very well. Still the a police man came up to us and said that our dingy had gone to sea and some generous fishermen or whatever had gone after it to save it. We should pay our gratitude and respect to the heros, at least buy them a beer.

Very well, we know when somebody is trying to fool us, but this time it was a bargain to get away from the silly police man with his pilot glasses and white shirt with alot of golden stripes on it. 20 EC-dollars was okey.

Then we went back to our boat with the intentions of moving our boat from the illeagal anchorage to the leagal bouy - we learned at the custom office that anchoring in Nevis is not allowed, only bouy mooring. Safely moored at the bouy I took our little dingy back to the town harbour to visit the post office. I had learned my lesson and secured my dingy according to all laws of mooring I know - and trust me, I do know them all and how to safely secure a boat and I always have a storm in mind when I do it!

My post office visit lasted maybe 45 minutes. Not long time enough for my mooring to get loose and let go. Evenso, when I came back somebody had untied my mooring in a way that would have made the dingy seaborne if I had been gone for another 10 minutes or so. It was obvious how the mooring line were untied by help of a human hand. After discovering this I looked down at the dingy and found it full of water! Someone had tried to sink our unsinkable dingy.

Angry, sad and disappointed I went down in the dingy and with only help of a sponge started to empty it from water. Then I saw an ugly, stupid old man in the far end of the bridge waving with a bucket trying to sell his bucket to me to use for empty the dingy from water... What do you call that? Management through creative monopoly? Did he actually think he would get that bucket sold? Poor man. Do I have to tell you that we left that island as soon as possible!

Very well, of course you will meet some stupid people when you cruise through so many different countries. 99% of all the people we meet are just wonderful.

In Antigua for example. Oh, I liked Antigua. Antigua has, according to themselves, 365 beaches, one for each day on the year. I have no reason to doubt that! We came to English Harbour in the early morning after a fantastic sail. My friends, these Caribbean nights are just beutiful. We were having just perfect wind. My watch started 0300 hours and the only light on the sky was the Milky Way and a perfect moon. We were doing something like 5-6 knots, which is considered great (that is - don't laugh now, will you - 10-12 km/hour). I had made my self a nice cup of coffee and had my favourite music in the i-pod.

You know, there I was. With a cup of coffee, my i-pod, perfect sailing, warm wind and THE most beutiful heaven above me, thinking that this is the place to be. It was absolutely great. Then you just enjoy and feel happy.

So what do you do then, standing there, when the coffee cup is empty and the album on the i-pod have started over for the second time? One thing you can do, and this might sound silly, but still a challenge everytime, is to try to figure out exactly when the sun will rise. It sounds easy, but in the beginning it's dark and definately still night, then it's still to dark to call dusk. Third time you are convinced, but you are still wrong. Then you just look away for a second or two and suddenly you realize that it have been morning for a while. I wonder how the morning Godess does that?

Very well. Antigua. Nice place! We had a great time at Antigua. English harbour and Falmouth harbour is just next to each other. It's walking distance. We were at the classic old English harbour. It's a well preserved old remaining from the days of english colonialism. It felt like arriving in some small English village. Everything here was close, easy and conveniant. I liked that.

English Harbour is were the classic regatta Antigua classic yacht regatta takes place. Here they have been racing those beutiful old pre-war yachts every spring since I-don't-know-when. Please type in Antigua classic yacht week in the search window at Youtube and see for yourself! It's a beatiful site.

We often strolled down to the more lively harbour of Falmouth Harbour. Here you find nice cafes and restaurants by the water, nice food and nice prices. You sit close to beutiful yachts, super yachts and mega yachts. For you to understand just how big a superyacht is, let me put it like this: An anchor lantern is a light you have to light during nights to make other boats aware of your presence. This is a white 360 degree lamp (compared to the running lights which is a respectivly red, green and white 225 degree lamp on each side of the boat). This super- and megayachts have instead of this white 360 degree lamp a red one on top of their mast(s). Why? - So the air planes don't collide with them! (I'm not 100% sure on this explanation, but it's at least plausible :-)

One of the boats I saw there was the J-boat Velsheda. Please google that and have a look. Yeah, what do you say now? Ahh, isn't she something! (I can't be completely sure if it was Velsheda, because she has a sister ship that is confusingly similar, but you get the idea anyway).

Antigua is often the first place you arrive to when you go from the Cannaries to the West Indies. First day we witnessed the arrival of some crazy people that had been ROWING over the Atlantic! Can you imagine? Rowing over the Atlantic? One boat among them had been rowing since the 6th of December!! My god! Here we are complaning on Babian butt after some weeks. I will not complain any more... (Babian Butt is what you get after sitting most of the day on rough plastic surface that rock from side to side day around).

In the evening one day we took a taxi up the hill to Shirley Hights.That is a bar on top of a high hill, with a stunningly beautiful view over the bay and island. Here we listend to steel band, reaggea, caribbean live music under the stars. We had rom punch and grilled meat and it was a great party. Lot's of people and great atmosphere. That felt very Caribbean to me.

After Antigua we have been exploring the fabulous dive waters at the volcano island Saba (check that out at google!). I also have a good story from Guadeloupe that I didn't tell you now, so keep looking for updates on our blogg, I will tell you that story soon. But for now, I say: over and out.

To all my berliner friend: I miss you and I'm looking forward to meet you again on the other side of the Atlantic!

For now: Auf wiedersehen! Tschüss!

Mars 23d - The colours of the Caribbean!

My Friends!

Sorry for the slow pace in the english update service. Hope you have given up on me. Last week we visited Tobago Cays. Here we did some freediving on the horse shoe corall reef surrounding the small islands in Tobago Cays. Unfortunately the reef was more or less dead, but it was still some nice diving. After swimming over the reef with the stream head-on we could enjoy we all felt like Tom Cruise in Top Gun when we on the way back, with waves and stream in our direction, did some low altitude flying over the sharp edges over the reef. 30 cm between my belly and the reef gave the fast flying some extra excitement.

The boat we are sailing is very safe and solid. We like her very much. She is 9,5 meters long and 3.2 meters wide. She has all the equiptment you can wish for. We have watermakers, shortwave radio, satellite telephone, computers, kerosene stove with oven were we can bake everything from lasange to bread. We have a toilett that almost dont smell anything at all. We even have a well filled library! What more can one wish for? Ok, I know one thing, I wish Linnea was here, but when we are talking equiptment we are set.

The shortwave radio for exampel allow us not only to download weather information to our computers, so called Grib-files, which we then can implement in our navigation programs. In that way we can get a detailed weather update for area where for the moment are sailing - even in the middle of the Atlantic! Even more fascinating is the fact that we through this short wave radio also can receive and send e-mails! Not bad!

The Caribbean is incredibly colorful. People are very social and friendly even if they dont have anything to sell to you, but most people have of course. People greet you with a -Hello, how are you? Have a nice day! even if you just meet them on the street. The streets is surrounded by houses in all colours you can imagine and you easily can tell that having a nice vehicle is something of rule here. They put a lot of energy in pimping their cars. It's absolutely beutiful here. Small stores with handpainted signs everywhere. No ugly plastic signs or neon here.

Talking about color. One thing I am very impressed about is the color of the Atlantic! Its undescribeable. Its so amazingly blue in a shade I don't even have Swedish words for. You can't possibly see yourself tired on the ocean. The water is cristall clear and thousand meters deep and when the sun is in zenit it gives the water a very special colour.

Hanging on a line dragging your self after the boat thrugh this water is something of the nicest things in the world. The sun during midday is incredibly strong and the heat makes you sweat like never before. Then you just jump in the water and cool yourself down. Ahhh! What a feeling. Mein Gott! It's something like the free beer after the Tiergarten maraton staffel in the Berliner summer heat.

Today we are in Dominica. It's a very different island. It's more of a subtropical rainforest island. Here actually is some rainforest! It's very humid here due to the high mountains which makes the clouds drop all their rain here. It grows like nowere in the caribbean. It's banana trees, mango trees everwhere. The roads are full of cars overloaded with bananas or mangos or coconuts. The are so loaded that the drop fruit all along the roads, just for us poor tourist to pick up :-).

The sailing over here from Martinique was very windy. It was the windiest day this far. We sail during the nights to be able to arrive during daytime. The distances between the islands are moderately large so normally you can't make a passage during daytime. This night we had in the passage between Martinique and Dominica waves close to three metes and wind gusts that sometimes reached 20 m/s, that is approximately 40 knots! Luckily our boat is very well built and cope with this kinds of sea and wind very safely.

Now we are going to investigate the kitchens of Porthsmouth! Later this evening we are taking a small boat up Indian River to see the rainforest from the river! More about that later.

Over and out for now. Your berliner Captain Urban

Check-in/OK message from Spot1 SPOT Messenger

Spot1
Latitude:18.07106
Longitude:-63.09558
GPS location Date/Time:04/02/2010 16:01:48 CEST

Click the link below to see where I am located.
http://maps.google.com/maps?f=q&hl=en&geocode=&q=18.07106,-63.09558&ll=18.07106,-63.09558&ie=UTF8&z=12&om=1
Message:SPOT Check OK.

Check-in/OK message from Spot1 SPOT Messenger

Spot1
Latitude:17.61405
Longitude:-63.24687
GPS location Date/Time:04/01/2010 20:32:30 CEST

Click the link below to see where I am located.
http://maps.google.com/maps?f=q&hl=en&geocode=&q=17.61405,-63.24687&ll=17.61405,-63.24687&ie=UTF8&z=12&om=1
Message:SPOT Check OK.