Idag ligger Atlanten stilla som ett badkar, vilket är rätt skönt faktiskt. Normalt skulle jag nog svära högre, men efter att ha pinkryssat i nästan en veckas tid känns detta lite avkopplande. Det är 25 maj (min namnsdag faktiskt :-) och vi har kommit halvvägs ungefär. Vi har nu 652 distans kvar till Falmouth. Vi går fortfarande på samma bog som när vi lämnade Horta och har inte skotat om seglen en enda gång. Vi har dock bytt segel vid tillfälle eftersom vi seglat större delen med stormfock och dubbelrevad stor, men vinkeln har varit densamma - 45 grader mot vinden.
Att följa storcirkelkurs eller rekommendationerna att gå norrut ända till 45 greder nord har således inte låtit sig göras. Vi klagar dock inte eftersom vi faktiskt har kunnat gå längs Rumb line hela vägen (rakt streck mot mål). Rent navigationstekniskt är detta en längre väg eftersom jorden är rund, det är inte heller bästa vägvalet med avseende på väder, men med vindar från norr är det bästa valet i mina ögon.
Horta och ön Faial har varit det överlägset bästa stoppet på hela resan. Överlägset. Det är vansinnigt vackert. Grönskan slår emot en när man kör runt på de små vägarna på denna lilla vulkanö. Det är bördigt så det förslår och landskapet består av såväl böljande gröna kullar som dramatiska branter och djupa dalar, mörk skog och ljusa hedar.
Kan ni tänka er hur det känns att komma inblåsande över Atlanten en kulen natt i April, en natt så blöt, fuktig och kall att det inte ens med hushållspapper är möjligt att torka fingrarna tillräckligt torra för att få dem att löpa över musplattan på den bärbara datorn (Konstig exempel kanske, men så var det när vi försökte använda datorn vid inseglingen den där väldigt mörka och kalla och fuktiga natten.), för att sedan, när solen gått upp, mötas av denna vackra ö? Det doftade nyklippt gräs, fuktig jord och solvarm asfalt. Underbart!
Det som jag kommer sakna mest är nog maten, människorna och miljön. Men maten! Kära nån. Maten. Men skojar du? Inte en importerad fulbiff så långt ögat når. Inga förslavade stackars växthustomater, inga låtsasostar och inga torra bake off-bröd någonstans. Å sist men inte minst - det här är värt en egen mening - kaffet. Kära ni. Kaffet! Bara kaffet är värt resan hit! Överallt, vad det än är, smakar maten ljuvligt och förträffligt.
Särskilt måste nämnas ostarna, vinet, kaffet och bakverken. Vår första insikt i exakt hur fantastiskt Azorerna är slog emot oss en kulen kväll på en liten restaurang på en vindpinad bakgata. Målet var att få en öl och skåla för ankomsten. När vi satt där och njöt av våra välförtjänta ölsejdlar kom en stor tallrik pinfärsk, tärnad tonfisk in på bordet, med soja och vasabi och allt. Hmm, vi som inte beställt något dylikt? Det visade sig snart att detta bjöds på som tilltugg till drickat! Generös så det förslår!
Eftersom hungern inte lagt sig tog jag in en omgång av den lokala osten med nybakt surdegsbröd och vitlöksmarinerade oliver och ett glas vin. Det är nu vi drabbas av stora matlyckan! Färskosten smakade så ljuvligt syrligt och serverades med något slags chilliröra, vitlöksmarinaden med paprika och kryddörter som oliverna låg i var gjord av någon med lika stor kärlek till vitlök som jag och det gick inte att sluta äta. Brödet var helt underbart gott och varenda smula åts upp. Allt var så gott! Å så billigt! Ett glas gott vin - inget fulvin - kostade 1,5 ?, osten, oliverna och brödet gick på 2? och en bamseöl 2,50?.
Ostarna är verkligen förträffliga. Osten San Jorge, som görs på en närliggande ö (därav namnet), äts med fördel skuren i skivor som värms i ugnen. De är värmda så att de blir mjuka och trådiga, inte smälta som pizzaost. Ovanpå osten lägger man vitlöksoliver i olja och äter med nybakt surdegsbröd. Måste provas!
Det finns så mycket god mat att köpa här. Sista dagen innan avfärd gick vi till affären och köpte två stora oxfilebitar av lokal härkomst - inget importerat argentinakött här inte - vilka vi åt riktigt blodiga med klyftpotatis bakade i ugn med morötter från orten tillsammans med ett fantastiskt vin från ön Pico (som ligger ett stenkast över sundet mitt emot). Cognac och godsaker till efterrätt. Mums fillibabba.
Ni kan ju tänka er att vi köpte på oss rätt mycket goda grejor inför resan. Lite portugisisk korvar av olika slag, bacon, ägg från glada hönor, godis, vin och annat smått och gott. Skall nog inte gå någon nöd på oss.
Det har varit ett sant nöje som jag kommer att sakna att kunna gå upp ett par meter till det lokala cafeet och köpa en kopp av detta ljuvliga kaffe för 0.50? och till det välja något ur den välförsedda konditoridisken. Tänk er. En dubbel espresso med någon av de stora, härliga bullarna, muffinsarna, eller vad det nu kan vara kostar 1,5?. Släng på ett nybakat surdegsbröd så är du uppe i nästan 2?.
Nå. Nu sitter vi här i alla fall. Mitt på Atlanten. Inte ett portugiskiskt cafe så långt ögat når. Bara vatten. Havet är helt stilla. Vi har sett totalt tre båtar på hela resan, så någon vidare trafik är det inte ännu. Det lär ju bli mer av det senare. Dagarna rullar på. Man fixar, donar, lagar lite mat, fikar.
Vi har väl drygt 7 dagar kvar och om den vindprognos vi blivit utlovade håller kan vi hoppas på lite mer akterlig vind. Det vore hyfsat skönt att slippa kryssa mer nu. Vi får väl se vad som blir av den saken. Hur som helst. Nu skall jag ner och brassa på lite spagetti carbonara!
Vi hörs snart igen!
//Urban
